Vändpunkten - berättelse 2
I mitt senaste inlägg delade jag min glädje över att ha upptäckt tygvärlden i slutet av 2012. Under 2013 trycktes en enorm mängd nya tyger med mina färgstarka mönster på... SWEET DAYS, PEPPI BLOOM, THE RACE, SCANDIFRUIT (på mig ovan) - bara för att nämna några av mina mest minnesvärda skapelser. Många företag kontaktade mig med förfrågningar om nya mönster och jag arbetade nästan oavbrutet. Jag hade så många idéer och jag hade turen att ha en publik för all min kreativitet. Jag bestämde mig också för att producera mitt allra första egna tyg med designen PONY BLOOM. Det blev en succé och gav mig mod att gå vidare med fler tyger på egen hand.
Jag bestämde mig också för att utveckla en liten klädlinje med PONY BLOOM-tyget. Marknadsbilder av Tanja Björndahl.
Men ofta kommer sorg med framgång också. Bland alla underbara människor jag arbetade med fanns det några som inte gillade att jag expanderade min verksamhet och fick mer uppmärksamhet i tygvärlden. Som en känslig själ var det svårt att förstå varför någon inte kunde stå ut med min lilla framgång och ville skada mig. Men det var en läxa jag lärde mig mycket av. Affärsvärlden kan ibland vara mycket tuff. Inte alla människor är goda och vänliga mot andra men lyckligtvis är många det och de förtjänar mest respekt. Jag tycker att ambition är fantastiskt och det är okej att sträva efter framgång - men inte till vilket pris som helst. Man ska alltid respektera andra och särskilt de personer som har bidragit till din framgång.
På grund av dessa hinder på vägen behövde jag arbeta ännu hårdare. Ersättningen för uppdragsarbete blev mindre och jag behövde skapa fler mönster för att göra designandet ekonomiskt lönsamt. Efter ett tag började jag känna att jag arbetade på ett löpande band - skapade mönster efter mönster och förlorade sakta den entusiasm jag hade i början. Mitt huvudmål var definitivt inte bara att tjäna pengar men trots allt behövde jag få mat på bordet. Jag visste att jag inte kunde fortsätta skapa nya mönster i den takten särskilt länge utan att krascha. Jag behövde få mer kontroll över mitt arbete.
Jag bestämde mig för att gå mer och mer mot egen tygproduktion men det var inte så lätt som jag trodde. Jag försökte samarbeta med flera olika fabriker men mötte katastrofer en efter en - förseningar, dålig kvalitet och dålig kundservice. Jag förlorade mycket pengar och framför allt förtroendet för mitt arbete.
Men jag var fast besluten att inte ge upp. Att designa betydde så mycket för mig och jag var tvungen att hitta ett sätt att få saker att fungera.
Hur betalade sig min uthållighet?
Om du är nyfiken, håll utkik efter fler SHALMIAK-berättelser...
